tonårstankar

När jag gick i högstadiet så blev jag mobbad av mina klasskamrater. Jag hade fel kroppsform, alldeles för breda höfter, för stor rumpa, mina kläder var fel, mina åsikter dög inte. Allt jag gjorde var fel. Enligt dom som mobbade mig. Även fast det hände för ungefär 10 år sedan så påverkas jag tyvärr än idag av deras kommentarer. Jag har skrivit lite om det för ett tag sedan. HÄR kan ni läsa det inlägget. Varför jag tar upp det här idag är för att jag mötte en av dom som mobbade mig mest idag.

När jag satt och väntade på min träningskompis vid entrén i träningshallen så ser jag en tjej komma in, sen ser jag att det är hon, som gick i min klass i högstadiet. Jag fick tunnelseénde, var beredd att springa därifrån. Sen kom min kompis och jag berättade att den här tjejen oxå skulle på samma pass som oss och att jag helst ville gå därifrån, för jag slungades tillbaka till mitt 14-åriga komplexfyllda jag. 

Men som tur var så sa min kompis att om jag går därifrån så har ju den dumma tjejen vunnit och det skulle hon inte få göra. När passet väl började så hamnar hon såklart precis snett framför mig, vilket efter ett tag var ganska bra, för när man tränar bodycombat så ska man ju sparka och boxas en massa, så jag föreställde mig att det var den här dumma mobbartjejen som jag sparkade och slog under hela passet och efteråt var det så himla skönt. Det kändes som att jag hade fått ur mig så mycket ilska som jag kände mot henne och allt hon gjorde mot mig i högstadiet.

Tiden läker många sår, men ärren finns för alltid kvar.

 

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer